Hej!
Det var länge sen ni fick ett serriöst inlägg.
Men anledningen finns,och den förföljer mig.
Det är orättvist!
Om jag inte säger någonting alls kommer ni tro att det är värre än det är,
men om jag säger sanningen så kommer alla "tycka synd" om mig.
Det känns nästan värre.
Men nu säger jag sanningen och den är tyvärr jättehemsk.
Molly är död.
Min hund som fick mig att le varje morgon är borta för alltid.
Hon kommer aldrig tillbaks igen.
Borta.





Hon var för ung för att dö!
Bara 1 ½ år gammal lämnade hon oss i en värld hon aldrig mer kommer befinna sig i.
För att korkade idioter vill gå runt med MÖRDARHUNDAR HEMMA!
Hat är läskigt,men jag känner ett otroligt stort hat mot den familjen.
Jag vill bara att de där mördarhundarna ska först lida samma död som Molly och sen hamna i helvetet.
Mamma och Molly var ute på promenad.
Sedan slet sig en av de två stora hundarna som bet Molly.
Ägaren kunde inte hålla i tillräckligt,den jäveln!!
Molly blev biten,tagen till vetterinär,opererad.
Trots att alla läkare gjorde allt vad de kunde kunde de inte hindra döden.
Molly dog.
Och jag kunde inte göra något.
Jag kom försent.
Det känns som att hon visste att det var fredag och försökte hålla sig vid liv.
Som om hon trodde att jag skulle kunna rädda henne från alla smärtor.
Men jag kunde inte.

Men det som plågar mig mest är den nakna sanningen.
Den hemska,oförklädda sanningen.
Den som ingenting kan hindra mig från att se.
Sist jag såg Molly så shasade jag bara in henne i hallen,därför jag hadde så brottom till min:
fucking jävla skola!!!!!!!!
Så tyvärr (eller inte) så bryr jag mig inte hur det går för mig i skolan längre.
Jag hann inte säga hejdå till mitt liv.
Och nu är det krossat.
Nu gråter jag.
varje gång jag sover så drömmer jag om Molly.
Att jag vaknar upp och ser henne komma rusande för att slicka mig i ansiktet.
Sedan vaknar jag på riktigt och gråter.


En sak i det hela som gör mig rädd är att jag några dagar innan det hemska inträffade och Molly dog,
drömde att jag tappade alla tänder i underkäken.
När jag sökte på google på drömtydning stod det såhär:

TAND, tappa:otur.
Då grät jag ännu mer.
Nej nu ska jag muntra upp er lite med galghumor.
att skratta åt: (för er som kan)

Okänd nr1 och okänd nr2 möts:

Okänd nr1: Jag beklagar sorgen.Verkligen synd...!

Okänd nr2: Ja,jag beklagar din personliga sorg också.

Okänd nr1: Va? Inget har väl hänt mig direkt...??

Okänd nr2: Jamen!Jag beklagar verkligen att du är så kall och känslolös!
                 Tänk vad hemskt för dig!
                  Du får ursäkta mig,mennu ska jag träffa dem som faktiskt betyder någonting för mig,
                  och har en plats i mitt liv. Adjö.



BILD:



Vi ses!
I helvetet
/Linda